Viltvård

Viltvård innebär alla åtgärder som syftar till att förbättra viltets livsmiljö, stödja viltstammarnas hälsa och säkerställa en långsiktigt hållbar jakt. Viltvård är ett lagstadgat ansvar för jägare och markägare, och finansieras delvis av den obligatoriska viltvårdsavgiften som ingår i jaktkortet.

Viltvård i jord- och skogsbruket

Modernt jord- och skogsbruk har minskat viltets livsmiljöer drastiskt. Jägaren kan kompensera genom att:

• Bevara och anlägga kantzoner – remsor med naturlig vegetation längs åkrar och diken.
• Anlägga viltåkrar – ytor med fodergrödor anlagda specifikt för vilt.
• Undvika att köra igenom vallar och grödor under häcknings- och kalvningssäsongen.
• Informera lantbrukare om var vilt uppehåller sig inför slåtter och skörd, så att djur kan drivas undan.
• Bevara lövträd, döda träd och stenmurar som är viktiga för fåglar och småvilt.

Viltåkrar

En viltåker är en avsatt yta på 0,5–2 hektar som sås med fodergrödor avsedda för vilt. Den bör placeras i anslutning till skog eller annan skyddande vegetation och ska inte slås eller betas av tamdjur. Vanliga grödor:

• Klöver och blandvall – populärt bland rådjur och hare.
• Raps och rybs – attraherar rådjur, harar och fåglar.
• Korn och havre – fröna lockar fasaner, rådjur och vildsvin.
• Rotfrukter (kålrot, foderbetor) – ger viltfoder sent på säsongen.

Stödutfodring

Stödutfodring används för att hjälpa vilt att överleva kalla vintrar med begränsad tillgång till naturlig föda. Foderplatser ska vara skyddade från väder, placeras lugnt och underhållas regelbundet. Avbryt aldrig utfodringen abrupt – vilt som blivit beroende av platsen kan ta skada.

• Älg och hjort: Hö, ensilage och kvistar av rönn, sälg och asp. Undvik spannmål till idisslare – det kan störa våmfloran.
• Rådjur: Hö, rotfrukter, äpplen. Rådjur är känsliga – de svettas av stress och kan sedan frysa ihjäl om de störs vid foderplatsen vintertid.
• Fasaner och hönsfåglar: Spannmål (korn, vete) utlagt på torra platser skyddade från rovfågel.
• Harar: Knäcker bark och kvistar. Stödutfodring är sällan nödvändig.

Uppsättning av fågelholkar

Holkar kompenserar för bristen på naturliga bohål i skogar med lite gamla och döda träd. Rengör holkarna på hösten för att förebygga parasiter och sjukdomar.

• Mesar och starar – behöver holkar med 3–5 cm ingångshål.
• Knipor och skogsduvor – behöver större holkar, gärna nära vatten.
• Tornfalk och uggla – använder större öppna holkar.
• Holkar ska sättas upp på 2–4 meters höjd i skyddat läge, med ingångshålet bortvänt från väder.

Utsättning av vilt

Utsättning av vilt (t.ex. fasan, rapphöna, vildanka) kräver tillstånd från länsstyrelsen och ska föregås av en bedömning av om arten naturligt hör hemma i området. Utsättning av djur som inte naturligt hör hemma i Sverige är förbjuden. Utsatt vilt ska vara friskt och transporteras i godkänd transport. Rovdjurssäkra hägn används ibland för att vänja viltet vid sin nya miljö innan det släpps fritt.

Viltstammar och inventering

Jägaren har ett ansvar att känna till viltstammarnas status i sitt jaktområde. Vanliga inventeringsmetoder:

• Spillningsinventering – räkning av spillningshögar längs provytor för att uppskatta älgstam.
• Älgobs – systematisk rapportering av sedda älgar per jaktdag.
• Kameraövervakning – viltkameror ger kunskap om artförekomst, könsskillnader och tidpunkter för aktivitet.
• Avskjutningsstatistik – rapportering av fällt vilt är obligatorisk för reglerade arter.

Viltvårdsområden (VVO)

Ett viltvårdsområde är en frivillig sammanslutning av fastighetsägare som samarbetar om viltförvaltning. VVO:et kan fatta beslut om gemensam jakt, gemensam avskjutning och viltvårdsåtgärder. Länsstyrelsen godkänner bildandet av VVO. Alla fastighetsägare inom området är skyldiga att följa VVO:ets beslut om de tillhör organisationen.

Älgförvaltning

Älgförvaltningen i Sverige sker på tre nivåer:

1. Nationell nivå – Naturvårdsverket fastställer riktlinjer.
2. Länsnivå – Länsstyrelsen ansvarar för älgförvaltningsgrupper och fastställer avskjutningsramar.
3. Lokal nivå – Älgskötselområden (ÄSO) planerar och genomför jakten.

Jägare är skyldiga att rapportera fälld älg till länsstyrelsen inom 14 dagar. Älgjakten regleras via tilldelningssystemet – varje ÄSO tilldelas ett visst antal älgar baserat på population och skogsskador.

Viltforskning

Naturvårdsverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) bedriver forskning om viltpopulationer, viltsjukdomar och jaktens effekter. Jägare bidrar till forskningen genom att:

• Lämna in organ och prover från fällt vilt (t.ex. underkäke för åldersbestämning).
• Delta i inventeringar och rapporteringssystem.
• Rapportera sjukt eller onormalt beteende hos vilt.